”Jag kan inte förstå varför tiden rinner ifrån mig?” Denna tanke ställer jag mig varje morgon när jag vaknar upp i Mahushu, Sydafrika. Hur kommer det sig att jag känner sådan kärlek till det här landet? När mycket har varit kämpigt?
Att gå på en gata här eller sätta sig i lokaltaxin obemärkt, går inte. Vart jag än kommer, hur mycket jag än försöker prata de få Zulu ord jag kan till folk, så är jag annorlunda. Människor kan skratta åt mig när jag hälsar eller jag kan få kommentarer som ”vad gör hon här?” med en blick som kan döda. Allt jag vill är att smälta in. Den känslan är ny för mig, men inte för mänskligheten. För i det fria landet Sverige finns det tusentals som känner som jag. Det som har ändrats är att jag förstår, jag förstår av hela mitt hjärta vad de menar. Och snart kommer jag åka hem, till mitt land och prata det språk jag kan med folk som ser ut som jag. Jag har ett val, de har inte de som är invandrare i Sverige.
Afrika är en varm kontinent, i Sydafrika kan hettan bli så olidlig att man ibland inte vet vart man ska ta vägen. Det här landet värmer min kropp, men framförallt min själ. Värme får jag när jag ser leenden i barnens ögon på förskolan, eller när de ropar ”buka mistresi” (fröken kolla) och stolt visar upp något de precis gjort. Jag känner värme från människor på taxin som glatt utropar ”white people in Mahushu!” eller som bara säger ”tack för att ni är här”. Jag kan vakna upp och bli alldeles varm av familjen där någon sjunger, radion står på och lilla Lutando som tjuter av förtjusning över något han just funnit. När jag går till vårt utedass fylls jag av sådan värme när jag blickar ut över den gröna dalen och Drakens Bergen som löper ståtligt i fjärran. Jag blir varm och go av att sitta i den otroligt enkla byggnaden, vår kyrka, och för glatta livet sjunga de färgstarka sångerna. Jag blir varm av instrumenten som bara består av händer som klappar och dansen som gör så att alla väcks till liv, gamla som unga.
Den här värmen kommer för evigt finnas i mitt hjärta och jag tror att det var Gud som la den där. Därför känner jag sådan kärlek, hur kan jag inte göra det? Jag hoppas bara att, trots att Sverige är ett kallt land, ändå kan skänka värme i de människor som tvingas invandra till vårt land. Att även de kan få känna en värme som strilar genom deras kroppar och går rakt in i själen.
Text: Tove Sandström, StepOut praktikant i Sydafrika
På bilden: Tove tillsammans med barnen på förskolan
Fler artiklar hittar du i nedanstående länkar...